Keratoakantom är en ganska vanlig hudsvulst, särskilt hos äldre personer. De flesta patienterna är över 60 år gamla.
De förekommer cirka dubbelt så ofta hos män som hos kvinnor.
Keratoakantomer ses som ganska iögonfallande hudsvulster med ett centralt "krater". Krateret är fyllt med förhornat material (keratin och döda celler), alternativt sårbildning och/eller skorpa. Ofta syns en viss rodnad vid kanten av hudsvulsten, vilket är ett tecken på inflammatorisk reaktion.
Typiska lokaliseringar för keratoakantomer är ansiktet, öronen och armarna (särskilt handryggarna).
Ett keratoakantom växer snabbt under 1-3 månader och når cirka 1-2 cm i storlek. Med rätt diagnos kommer de flesta att försvinna av sig själva efter ungefär ett halvår. Ofta lämnar hudsvulsten ett ärr.
Det kan vara svårt att skilja ett godartat keratoakantom från olika hudcancerformer, särskilt skivepitelcancer. I de flesta fall är det nödvändigt med vävnadsprover – helst där hela hudsvulsten kirurgiskt tas bort och skickas vidare för undersökning.
Keratoakantomer uppstår från celler relaterade till hårsäckarna, och de ses vanligtvis i områden med mycket sol exponering. Man har inte full förståelse för varför dessa hudsvulster uppstår, men solskador tros spela en stor roll.
Personer med försvagat immunförsvar, eller som behandlas med immundämpande läkemedel (t.ex. organtransplanterade), har ökad risk för att utveckla keratoakantomer.
Det har diskuterats huruvida rökning, kemikalieexponering och humant papillomvirus (HPV) kan spela en roll för tillståndet.
Keratoakantomer tas bort kirurgiskt under lokalbedövning. Idealiskt tas hela hudsvulsten bort och skickas för mikroskopundersökning.
Det finns andra behandlingsalternativ, men dessa är endast för en liten grupp av patienter.
Den stora utmaningen med keratoakantomer är att skilja dem från maligna hudsvulster, inklusive skivepitelcancer. Patologens histopatologiska undersökning och bedömning är därför av stor betydelse här.
Det kan dock vara svårt att särskilja dessa hudsvulster från varandra. Diagnosen ställs därför baserat på flera faktorer, inklusive utveckling (snabb tillväxt, försvinner av sig själv), utseende och mikroskopundersökningar.
