Keloid orsakas av överdriven ärrbildning.
Det ses som vit-röda, släta och förtjockade ärrvävnader i och utanför ett tidigare sår.
Ofta finns inslag av små blodkärl.
Keloider är oftast symtomfria, men vissa kan klia och vara ömma.
De uppstår främst i områden med mycket rörelse, såsom käken, bröstet och axlarna.
Hål i öronen och piercingar kan också leda till keloid.
Keloid uppstår under sårläkningen.
Vid läkning bildas kollagen som håller ihop vävnaden.
Vid keloidbildning blir kollagenproduktionen 20 gånger högre än normalt.
Vanligtvis är såret utsatt för hög spänning, vilket stimulerar denna process.
Exakt varför detta sker är fortfarande okänt.
Yngre personer (särskilt 10–20 år) samt personer med mörkare hudtyp har högre risk att utveckla keloider.
Keloider är svåra att behandla.
När man väl har fått en keloid finns det en risk att kirurgisk borttagning leder till en ännu större keloid.
Trots detta används kirurgi i vissa fall.
Vanligtvis försöker man först med kortisoninjektioner och/eller tejp/plåster som minskar spänningen i ärret.
Minskat tryck och sträckning på keloiden kan minska kollagenproduktionen och därmed storleken på ärret. Behandlingen är dock långvarig.
Keloider på örsnibben kan behandlas med en specialmagnet som fästs på fram- och baksidan av örsnibben.