I hårbotten finns 100 000 – 150 000 hårsäckar som kontinuerligt producerar nytt hår. Normalt tappar man 30 till 150 hår per dag. Detta håravfall ersätts med ny hårbildning. Det finns dock flera tillstånd där man tillfälligt tappar hår, men man kan också uppleva långsiktigt håravfall.
Mannligt håravfall är den vanligaste formen av håravfall och kallas för "androgenetisk alopeci". Tillståndet är så vanligt att det inte betraktas som en sjukdom, även om den psykosociala belastningen kan vara stor för vissa.
Kvinnor kan också utveckla androgenetisk alopeci, ofta med ett mer diffust håravfallsmönster. Håravfall hos kvinnor beskrivs inte vidare i denna artikel.
Nästan alla män får någon form av androgenetisk alopeci, men starttiden, takten och utbredningen av detta håravfall varierar kraftigt. Hos 5% börjar håravfallet före 20 års ålder. Håravfallet börjar ofta först vid tinningarna ("vikar"), och på toppen av huvudet ("måne"). Senare rycker hårfästet längre bakåt och man utvecklar olika grader av skallighet. Diagnosen ställs baserat på information om familjehistoria, starttiden, utbredningen och utvecklingen.
Androgenetisk alopeci orsakas av en genetiskt betingad känslighet för manliga könshormoner (androgener). I hårsäckarna hos män med denna känslighet ser man att ökade mängder av könshormonet testosteron omvandlas till dihydrotestosteron. Omvandlingen sker via aktiviteten hos enzymet 5-alfa-reduktas. Ökade mängder dihydrotestosteron får hårsäckarna att krympa och förkortar hårets tillväxtfas. Med tiden förlorar hårsäckarna sin förmåga att producera hår och ett permanent håravfall utvecklas.
Hårsäckarna vid sidorna och baksidan av huvudet är mindre känsliga för dihydrotestosteron. Håravfall är därför sällsynt där, vilket leder till en hästskofördelning av kvarvarande hår.
Androgenetisk alopeci är ett normalt fysiologiskt tillstånd och kräver ingen behandling. Vissa vill dock förhindra/bromsa håravfallet – ofta på grund av minskat självförtroende och psykosocial belastning.
Det finns ett urval av behandlingsalternativ med varierande effekt. Några av behandlingsformerna består av hårbottenkrämer, medan andra innebär intag av tabletter. Det är också vanligt att kombinera dessa.
Alla former av behandling måste däremot fortsätta utan avbrott för att vara effektiva. Det finns heller ingen av de aktuella behandlingarna som kan få hår att växa på en skallig hårbotten. Behandlingen måste därför påbörjas tidigt för effekt, och fortsättas så länge man vill förhindra håravfallet.
Vid långvarig skallighet är hårtransplantation den enda behandlingsmöjligheten. Här flyttas hårsäckar från baksidan av huvudet, där de inte är lika känsliga för dihydrotestosteron, till områden med håravfall.
Det finns olika orsaker till håravfall, bland annat störningar i hårtillväxtcyklerna (anagen och telogen effluvium), autoimmuna sjukdomar (alopecia areata), ärrbildande hårbottenförhållanden, infektioner (tinea capitis och syfilis), samt tryck- och dragskador. Dessa former av håravfall ger däremot sällan det klassiska håravfallsmönstret som vid androgenetisk alopeci.
